Greek Byzantine Style Painter, 1422-1492  Related Paintings of Andreas Ritzos :. | Tanaquil | The Listening Housewife (mk25 | en karavan under marco polos ledning ger sig ivag pa ett uppdrag for kublai khans rakning i norra kina | ulf en naken pojke mellan bjorkstammar-ulf badar pa bullerholmen | Ung kvinna i fonster med stickning och katt |
Related Artists:
Calvaert, Denys
Flemish, 1540-1619 Flemish painter and draughtsman, active in Italy. In 1556-7 he was inscribed in the registers of the painters' corporation in Antwerp as a pupil of the landscape painter Kerstiaen van Queboorn (1515-78). Calvaert went to Bologna c. 1560, where he was to remain for the rest of his life. There he came under the protection of the influential Bolognini family and entered the workshop of Prospero Fontana the elder. After about two years he left Fontana to work with Lorenzo Sabatini, with whom he collaborated on several pictures, including the Holy Family with the Archangel St Michael (Bologna, S Giacomo Maggiore) and an Assumption (Bologna, Pin. N.). Calvaert's oeuvre is composed almost exclusively of religious works, ranging in size from vast altarpieces to small devotional pictures on copper. This sets him apart from other Netherlandish painters, notably those of the school of Prague, for whom Classical mythology was a constant source of inspiration. His first signed and dated work was Vigilance (1568; Bologna, Pin. N.); thereafter he developed a more original style, as in the Noli me tangere (Bologna, Pin. N.).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jan van den Hecke
(1620-1684) was a Flemish Baroque painter. According to Houbraken he painted landscapes, which he populated with animals and other figures himself. He also made flower and fruit still lifes and could paint gold, silver, crystal, and porcelain quite well. He spent a long period travelling and working in Italy, which is noticeable in his landscapes. According to the RKD he was registered in the Antwerp Guild of Saint Luke as an apprentice in 1636 and learned to paint from Abraham Hack, who also taught his contemporary, the flower painter Hieronymus Galle. In 1641 Van den Hecke was registered as a master of the guild. From 1653-1658 he was in Italy, but somewhere in the mid-50's he went back and forth to Belgium, since he is also registered in Brussels during that period. He died the same year as his wife Maria Adriana Heijens; when they died they left three children; Jan (II), aged 24, Maria, aged 21, and Peeter, aged 20. Van den Hecke's pupil Peeter de Clerc eventually became a master painter in the guild. Van den Hecke's son Jan van den Hecke II became a popular flower painter.